Måste skriva att efter att jobbet blev klart i dag har jag känt mig som en ny människa. "Tycker synd om mig själv och är helt slut"-typen är som bortblåst. Det var inte en jättelättnad att få jobbet klart, enbart tomt och trött, men jag hann vila hemma cirka en timma innan sonen kom och läsa om änglar och hjälpare och försöka mig på att känna på energier och nu känns det igen hur bra som helst! Jag måste bara komma ihåg det lilla ordet "nej" - och det blir lättare att komma ihåg efter mangeln de sista dagarna - jobbet fick mig inte att må bra!
söndag 20 mars 2011
Inte så bra
"Tag mig. - Håll mig. - Smek mig sakta.
Famna mig varligt en liten stund.
Gråt ett grand - för så trista fakta.
Se mig med ömhet sova en blund"
Harriet Löwenhjelm
Jag håller inte på att dö som Harriet som skrev den vackra dikten. Men den senaste tiden har jag kännt mig precis så ynklig. Jag kan inte komma ihåg att jag någonsin fått gråta ut hos någon, det måste ha hänt, men jag kan inte komma ihåg det. Jag har alltid gråtit ensam. Jag vet inte om det är månen, trötthet, känslor som stiger upp till ytan nu då jag igen en gång öppnat dörren för möjligheten för en man att stiga in i mitt liv. Jag var hos ett medium i tisdags och fick många goda råd - hon sa också att hon tror en utrensning kommer som ett resultat. Kanske det är detta. Samtidigt är jag i kris med det mesta jag gör, har tappat förtroendet för mig själv med skrivandet, i företrädarskapet är jag mitt i en "case" som känslomässigt varit mycket tung för mig och allmänt känns tillvaron glädjelös, trots mina mycket större möjligheter att både motionera och träffa folk. Det är väl när det finns en inre tomhet, så hjälper det inte att söka den utifrån. Men här hemma blir det inte heller bättre. I går tänkte jag "då jag skulle ha någon att säga till: nu får du sköta allt några dagar, jag vill inte tänka på något eller göra något alls". Så det är nog delvis en utmattning också - vattkopporna och dåliga sömnen många nätter har också gjort sitt.
Också det faktum att jag nu måste säga ifrån med ett jobb - det tas för givet att man sätter ner en massa egen tid som man inte får betalt för. Nu på veckoslutet är det intensivt och det har varit fruktansvärt tungt. Samtidigt är jag så mähä att eftersom jag vet att det är svårt att hitta någon annan som gör samma som jag, så låter jag mig om och om igen övertalas att fortsätta - trots att jag redan för flera år sedan satt och grät på ett möte och sa att jag inte orkar ha det så här. "Jo visst, vi ska alla hjälpa" är så lätt att säga på ett möte, men sen när man får egna bekymmer och brådskor, då sitter jag där med det slutliga ansvaret att se till att allt blir gjort och blir klart. Det har varit roligt, men nu har det enbart varit tungt - och en besvikelse över att det inte varit det samarbete jag vill att det ska vara. Ok, den person som mest ska jobba med mig, har det också svårt fick jag veta, men den personen hade inte meddelat mig om det, jag har väntat och väntat på den personens "input". I går kväll bestämde jag mig för att jag måste få frisk luft, tog sparken, för det går inte att promenera ute, det är för halt. Ville desperat till den lilla skogsplätten som finns närmast. När jag kom till järnvägen såg jag att "vår" övergång tagits bort, det hade jag inte hört om, fast jag visste att det någon gång kommer att hända i och med VRs "renovering" av järnvägsspåret. Jag plumsade över med spark och allt, bara för att se att åkervägen på andra sidan inte heller blivit använt förutom av snöskotrar, så det gick att gå där i varje fall. Till skogen gick det inte att ta sig. Det var en deprimerande promenad, alla buskar och träd som funnits längsmed järnvägsspåret har försvunnit, det var bara öde och snö överallt. I morse då jag vaknade till strålande sol, bestämde jag mig för ta skidorna till skogen - behöver jag ens säga att skaren inte höll och eftersom det inte fanns färdigt spår, plumsade jag i några hundra meter och fick sen så lov att svänga om. Jag bor på landet, men naturen finns inte här.
I går kväll när jag tänkte att nu ska jag sätta mig ner och rasa ihop "råkade" en ortsbo komma för att få en underteckning. Hon är alltid glad och positiv och jag kunde inte hålla mig, fick berätta om min senaste date (på fredagen - en mycket mera positiv historia, och rätt rolig) och kände mig mycket bättre efteråt. Hon var änglahjälp till att riva mig ur det deprimerade tillståndet. Nu har jag också bett om hjälp av högre makter att klara av veckan som kommer. Och speciellt att klara av dagens uppgift - har väldigt nära till tårarna hela tiden, men tror att min professionalitet stiger in så att vi klarar av kraftmätningen mitt på dagen. Och sen behöver jag änglahjälp för att stå på mig och inte låta mig dras in i detta mera.
Kan tillägga att en propp gått i rummet där jag hade kaninerna - hade inte märkt att de kommit åt bandspelarsladden, så det sa "poff" och luktade bränt då jag kopplade i den. Har inte hunnit byta. En lampa har brunnit i farstun. Har inte hunnit byta. Skulle jag sitta mindre vid datorn, skulle jag bättre komma ihåg och hinna. Men det är dit jag flyr, till Facebook och mahjong. I morse när jag skulle sätta på lugnande musik i sovrummet vägrade cd-spelaren fungera. Hittade inte felet. Det är mycket dåligt med flytet och energierna just nu, helt tydligt och klart. Behövs "rebooting".
Famna mig varligt en liten stund.
Gråt ett grand - för så trista fakta.
Se mig med ömhet sova en blund"
Harriet Löwenhjelm
Jag håller inte på att dö som Harriet som skrev den vackra dikten. Men den senaste tiden har jag kännt mig precis så ynklig. Jag kan inte komma ihåg att jag någonsin fått gråta ut hos någon, det måste ha hänt, men jag kan inte komma ihåg det. Jag har alltid gråtit ensam. Jag vet inte om det är månen, trötthet, känslor som stiger upp till ytan nu då jag igen en gång öppnat dörren för möjligheten för en man att stiga in i mitt liv. Jag var hos ett medium i tisdags och fick många goda råd - hon sa också att hon tror en utrensning kommer som ett resultat. Kanske det är detta. Samtidigt är jag i kris med det mesta jag gör, har tappat förtroendet för mig själv med skrivandet, i företrädarskapet är jag mitt i en "case" som känslomässigt varit mycket tung för mig och allmänt känns tillvaron glädjelös, trots mina mycket större möjligheter att både motionera och träffa folk. Det är väl när det finns en inre tomhet, så hjälper det inte att söka den utifrån. Men här hemma blir det inte heller bättre. I går tänkte jag "då jag skulle ha någon att säga till: nu får du sköta allt några dagar, jag vill inte tänka på något eller göra något alls". Så det är nog delvis en utmattning också - vattkopporna och dåliga sömnen många nätter har också gjort sitt.
Också det faktum att jag nu måste säga ifrån med ett jobb - det tas för givet att man sätter ner en massa egen tid som man inte får betalt för. Nu på veckoslutet är det intensivt och det har varit fruktansvärt tungt. Samtidigt är jag så mähä att eftersom jag vet att det är svårt att hitta någon annan som gör samma som jag, så låter jag mig om och om igen övertalas att fortsätta - trots att jag redan för flera år sedan satt och grät på ett möte och sa att jag inte orkar ha det så här. "Jo visst, vi ska alla hjälpa" är så lätt att säga på ett möte, men sen när man får egna bekymmer och brådskor, då sitter jag där med det slutliga ansvaret att se till att allt blir gjort och blir klart. Det har varit roligt, men nu har det enbart varit tungt - och en besvikelse över att det inte varit det samarbete jag vill att det ska vara. Ok, den person som mest ska jobba med mig, har det också svårt fick jag veta, men den personen hade inte meddelat mig om det, jag har väntat och väntat på den personens "input". I går kväll bestämde jag mig för att jag måste få frisk luft, tog sparken, för det går inte att promenera ute, det är för halt. Ville desperat till den lilla skogsplätten som finns närmast. När jag kom till järnvägen såg jag att "vår" övergång tagits bort, det hade jag inte hört om, fast jag visste att det någon gång kommer att hända i och med VRs "renovering" av järnvägsspåret. Jag plumsade över med spark och allt, bara för att se att åkervägen på andra sidan inte heller blivit använt förutom av snöskotrar, så det gick att gå där i varje fall. Till skogen gick det inte att ta sig. Det var en deprimerande promenad, alla buskar och träd som funnits längsmed järnvägsspåret har försvunnit, det var bara öde och snö överallt. I morse då jag vaknade till strålande sol, bestämde jag mig för ta skidorna till skogen - behöver jag ens säga att skaren inte höll och eftersom det inte fanns färdigt spår, plumsade jag i några hundra meter och fick sen så lov att svänga om. Jag bor på landet, men naturen finns inte här.
I går kväll när jag tänkte att nu ska jag sätta mig ner och rasa ihop "råkade" en ortsbo komma för att få en underteckning. Hon är alltid glad och positiv och jag kunde inte hålla mig, fick berätta om min senaste date (på fredagen - en mycket mera positiv historia, och rätt rolig) och kände mig mycket bättre efteråt. Hon var änglahjälp till att riva mig ur det deprimerade tillståndet. Nu har jag också bett om hjälp av högre makter att klara av veckan som kommer. Och speciellt att klara av dagens uppgift - har väldigt nära till tårarna hela tiden, men tror att min professionalitet stiger in så att vi klarar av kraftmätningen mitt på dagen. Och sen behöver jag änglahjälp för att stå på mig och inte låta mig dras in i detta mera.
Kan tillägga att en propp gått i rummet där jag hade kaninerna - hade inte märkt att de kommit åt bandspelarsladden, så det sa "poff" och luktade bränt då jag kopplade i den. Har inte hunnit byta. En lampa har brunnit i farstun. Har inte hunnit byta. Skulle jag sitta mindre vid datorn, skulle jag bättre komma ihåg och hinna. Men det är dit jag flyr, till Facebook och mahjong. I morse när jag skulle sätta på lugnande musik i sovrummet vägrade cd-spelaren fungera. Hittade inte felet. Det är mycket dåligt med flytet och energierna just nu, helt tydligt och klart. Behövs "rebooting".
måndag 14 mars 2011
Yr
Efter många nätters dåliga sömn känner jag mig rätt yr och icke-jordad. Har tänkt på min date - nu tror jag inte mera att han bara var ute efter ett ligg - det var mycket möda för en liten sak i så fall. Vi hade hållit sporadisk kontakt i cirka två månader, han kom 1,5 timmar med tåg, betalade vår middag - och kunde verkligen ha försökt charma mig, vilket han inte gjorde. Jag antar att vi var två rädda människor, som blivit svårt sårade tidigare och inte vågade öppna upp. Han kanske i slutet tänkte att han testar om han ändå skulle få ut något av det hela, men avfärdade mig direkt bakljusen på bilen försvann. Helt ok om han inte fann mig attraktiv, men han kunde ha skickat ett svar på mitt sms. Det visar på respektlöshet att inte kunna avsluta saker och ting på ett finkänsligt sätt. Men det är just mina rädslor - att sådana är män, de respekterar inte kvinnor och deras känslor. Vad jag önskar att jag skulle få avslutat kapitlet med sådana män.
söndag 13 mars 2011
Egen intuition
Jag ville inte kyssa killen i går - nu har jag nyss deletat honom från facebook. Nu förstår jag att han var ute efter ett snabbt, enkelt ligg (han hade bokat hotellrum...). Jag skickade ett väldigt personligt blottande sms till honom igår strax efter att vi hade träffats - när han inte svarade anande jag redan oråd. I dag satte jag ett mail - trots att han varit på facebook hade han inte bemöda sig om att svara. Det är bara att dra slutsatserna. Det är verkligen inte enkelt i denna ålder. Jag tror den djupare innebörden är att jag nu konfronterar alla mina känslor av att inte lita på män - i dag fick jag en vänförfrågan av en man som hade sydafrikanska kontakter. Jag kände honom inte, men tänkte att eftersom vi hade gemensamma vänner, så var han säkert ok och verkade dessutom intressant - skrev dessutom att han var en författare. När jag frågade mera, visade det sig att han var mycket ohövlig, kallade alla dumma, i princip, medan han själv hade en massa akademiska förkortningar. Dessutom förolämpade han mig på direkten, jag blev arg och deletade honom från vänlistan och tänkte "vilken skit". Han hade varit sjöman och hade sett hela världen och alla andra var dumma i huvudet - jag t.ex. visste inget om Sydafrika (behöver jag tillägga att han är boer och tycker att det var bättre förr....?). Det var tydligen dagen då män som verkligen skiter i andra människors känslor, för att de själva är små och behöver hävda sig - hjälper mig se det jag förväntar mig. Jag litar inte mera på män efter det jag upplevde i mitt äktenskap. Allt det har nu stigit till ytan. Ville bara berätta det. Nu ska jag se vidare på "Sex and the City"-filmen :) (och dricka mera vin).
Personliga förändringar
I år har jag haft energi att ta itu med det faktum att jag saknar en partner, någon att dela mitt liv med. Eftersom jag inte har varken ork eller egentligen lust att vistas i utelivet på veckoslut (och det egentligen inte finns speciellt många ställen i min ålder), har jag gett mig in i kontaktannonsvärlden på nätet igen (sonen är faktiskt resultatet av en sådan träff för snart sex år sedan :).
Det har givit mig en jätte energikick att se att det faktiskt finns riktigt trevliga, lediga män "out there" - tyvärr inte här i trakterna...trevliga nog, men inte lediga :). I går var jag på date med en jag fått kontakt med via nätet - min första date på över ett år, och första pussen på över fem år! Jag vet inte ännu vad jag egentligen känner, men vi hade en trevlig kväll med verkligen god mat och mycket skratt. Men jag kände mig inte redo för att ta det hela ett steg längre, inte ens till oskyldig kyss - smackade till som en tonåring som testar första gången :). Jag brukar direkt veta om jag kan bli förälskad eller inte, nu är jag som sagt inte säker på om det är osäkerhet, rädslor eller helt enkelt "rostighet" som står i vägen, eller det faktum att djupare känslor kanske inte ens finns där. Speciellt efter denna långa tid av brist på uppmärksamhet från det andra könet, törstar min kvinnlighet efter bekräftelse på att jag efter alla förändringar är tilldragande och attraktiv. Att hela paktet som är jag varken är skrämmande eller konstig. På det sättet var denne man typiskt finsk - inte en komplimang kom över hans läppar...och sen skulle vi pussas. Så funkar inte jag, jag vill känna ett känslomässigt närmande genom blickar, fysisk beröring, kanske ord... innan jag tar steget från glad diskussion till fysisk närhet. Men vackert såhär, det är ett steg framåt. Dessutom finns det kanske inte rent praktiskt speciellt stora förutsättningar för oss, båda är bundna till ställena vi bor på på grund av barn. Åh om jag kunde träffa någon här närmare som liksom denne man har rest, tycker om att till exempel paddla och vandra i naturen, som har haft olika jobb och också klarar av praktiskt arbete och som det är intressant att tala och diskutera med. Han är helt enkelt intelligent, pratsam - och utseendemässigt ok :). Kanske en större lyhördhet ännu kunde sättas till önskelistan :).
Direkt jag kom hem igår konsulterade jag mina änglakort - de konstaterade att jag ska formulera det jag vill ha, så får jag det :). Så nu har jag ju gjort det :). I morse fick jag på FB ett "Budskap från universum": Sluta tänka så mycket och följ ditt hjärta. Tro på kärlek, det leder dig rätt. Heheh, kan det vara mycket klarare sagt än så :).
Jag har på sistone många gånger insett att allt inte behöver vara så antingen eller - om jag ska skriva en bok så behöver jag inte sikta på att det ska bli otroligt komplext, stort och fantastiskt - det kan också vara ett första försök i liten skala. I många andra saker är jag också allt eller inget och det sätter stora krav på mig själv som ju egentligen är onödiga. Men "programmeringen" sitter djupt, märker jag. Nu ska det vara "mitt livs man" direkt, att ta det "poco à poco", träffas så länge det är trevligt och se vart det leder, det är inte så lätt.
Förra veckan var orolig, sonen vaknade flera gånger på nätterna - och jag också då förstås. Men jag vaknade till också av mig själv många gånger per natt och hade svårt att sova efter femtiden. Dessutom fick min mamma igen problem med hjärtat och har varit på sjukhus sedan tisdagen (nu är det stabilt igen). Hörde att månen är nära jorden nu, det kan vara en orsak. För sonens del var det säkert vattkopporna som bröt ut på fredagmorgon. Jorden har också varit orolig på andra håll - jordbävningen i Japan på fredagen var säkert en reaktion på Moder Jords förnyelse.
Det har givit mig en jätte energikick att se att det faktiskt finns riktigt trevliga, lediga män "out there" - tyvärr inte här i trakterna...trevliga nog, men inte lediga :). I går var jag på date med en jag fått kontakt med via nätet - min första date på över ett år, och första pussen på över fem år! Jag vet inte ännu vad jag egentligen känner, men vi hade en trevlig kväll med verkligen god mat och mycket skratt. Men jag kände mig inte redo för att ta det hela ett steg längre, inte ens till oskyldig kyss - smackade till som en tonåring som testar första gången :). Jag brukar direkt veta om jag kan bli förälskad eller inte, nu är jag som sagt inte säker på om det är osäkerhet, rädslor eller helt enkelt "rostighet" som står i vägen, eller det faktum att djupare känslor kanske inte ens finns där. Speciellt efter denna långa tid av brist på uppmärksamhet från det andra könet, törstar min kvinnlighet efter bekräftelse på att jag efter alla förändringar är tilldragande och attraktiv. Att hela paktet som är jag varken är skrämmande eller konstig. På det sättet var denne man typiskt finsk - inte en komplimang kom över hans läppar...och sen skulle vi pussas. Så funkar inte jag, jag vill känna ett känslomässigt närmande genom blickar, fysisk beröring, kanske ord... innan jag tar steget från glad diskussion till fysisk närhet. Men vackert såhär, det är ett steg framåt. Dessutom finns det kanske inte rent praktiskt speciellt stora förutsättningar för oss, båda är bundna till ställena vi bor på på grund av barn. Åh om jag kunde träffa någon här närmare som liksom denne man har rest, tycker om att till exempel paddla och vandra i naturen, som har haft olika jobb och också klarar av praktiskt arbete och som det är intressant att tala och diskutera med. Han är helt enkelt intelligent, pratsam - och utseendemässigt ok :). Kanske en större lyhördhet ännu kunde sättas till önskelistan :).
Direkt jag kom hem igår konsulterade jag mina änglakort - de konstaterade att jag ska formulera det jag vill ha, så får jag det :). Så nu har jag ju gjort det :). I morse fick jag på FB ett "Budskap från universum": Sluta tänka så mycket och följ ditt hjärta. Tro på kärlek, det leder dig rätt. Heheh, kan det vara mycket klarare sagt än så :).
Jag har på sistone många gånger insett att allt inte behöver vara så antingen eller - om jag ska skriva en bok så behöver jag inte sikta på att det ska bli otroligt komplext, stort och fantastiskt - det kan också vara ett första försök i liten skala. I många andra saker är jag också allt eller inget och det sätter stora krav på mig själv som ju egentligen är onödiga. Men "programmeringen" sitter djupt, märker jag. Nu ska det vara "mitt livs man" direkt, att ta det "poco à poco", träffas så länge det är trevligt och se vart det leder, det är inte så lätt.
Förra veckan var orolig, sonen vaknade flera gånger på nätterna - och jag också då förstås. Men jag vaknade till också av mig själv många gånger per natt och hade svårt att sova efter femtiden. Dessutom fick min mamma igen problem med hjärtat och har varit på sjukhus sedan tisdagen (nu är det stabilt igen). Hörde att månen är nära jorden nu, det kan vara en orsak. För sonens del var det säkert vattkopporna som bröt ut på fredagmorgon. Jorden har också varit orolig på andra håll - jordbävningen i Japan på fredagen var säkert en reaktion på Moder Jords förnyelse.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)