fredag 23 december 2011

God Jul!


Vi går mot ljusare tider! 

torsdag 22 december 2011


Jag kan ju inte låta året sluta ångestfyllt ens på bloggen. Men jag har haft det jättesvårt i över en månad. Fysiska problem, som jag hade när jag var utbränd efter att mitt äktenskap havererade för tio år sedan, har dykt upp på nytt och jag var mycket nere i många dagar - tårarna rann för minsta lilla sak. Men ofta blir det bättre, förr eller senare. Nu har jag hittat tillbaka till lugn inombords, till och med gnistor av glädje och förnöjdsamhet. Och känslorna över det senaste havererade förhållandet har mattats av och jag kan känna tacksamhet för vad S gjorde. Han väckte mig ur min feminina dvala och eftersom han var räddare än jag, gav han mig plats att i lugn och ro hitta mina egna känslor. Nu vet jag att jag kan känna starkt, bli kär och njuta av att vara med en man - i våras kände jag mig helt bortdomnad, som om jag aldrig mera skulle kunna känna något alls. Förstås skulle jag ha velat fortsätta, men jag vet också att han inte var rätt man för mig att ha ett på alla plan tillfredsställande förhållande med. För nu vet jag att jag vill och kan ha ett sådant - hittills har jag inte ens riktigt vågat tänka mig ett sådant.

I kanaliserade meddelanden har det skrivits om hösten som en tid när gammalt mörker stiger upp, gammalt ska rensas ut - det har jag minsann gjort. Dessutom har jag kämpat med att helt konkret reda ut ägoförhållanden över en åker efter min pappa. Jag har ringt landsarkiv och gamla män här i byn för att försöka hitta ett gammalt köpebrev från 60-talet, men har inte lyckats med det än. Samtidigt har det känts som om jag reder ut mycket gamla saker i släkten på samma gång. Huset är ju över hundra år gammalt och det har jag ju verkligen fått gå till grunden med - för några år sedan revs ju golvet upp och mullbänkar fraktades bort för att få rum för isolering i vardagsrumsgolvet. Före har jag ju renoverat vinden. Hade en mardröm för några månader sedan då jag stod och stirrade nerför trappan och ett spöke kom upp därifrån. Jag kunde inte röra mig, men när det for förbi mig rörde jag vid hennes hår....Jag vaknade helt skräckslagen och vågade inte gå på toa på en halv timme :). Jag tror det hade att göra med alla gamla rädslor som jag var tvungen att släppa fram. Kul var det inte, men nödvändigt.

Jag har också börjat hitta nya vänner - sådana jag kan tala om alla saker med, både andliga fundringar, män, barn och vardag. Det är jag så tacksam över - utan vänner är man så fruktansvärt ensam. Men det tar tid att komma nära nya människor, ibland kan det hända direkt, men av någon orsak har det inte hänt så snabbt här. Kanske för att jag inte heller haft energi för det medan mamma levde. Jag har ju några som alltid funnits där för mig, men de bor inte i närheten och vi ses sällan. Framtiden ser ljusare ut - solen får gå ner över de gamla svårigheterna, som jag jobbat hårt med de senaste veckorna - och nästa år blir bra, det läste jag nyss på Sanna Ehdins blogg :).