Jag tycker det är helt otroligt magiskt det som nu händer i norra Afrika. Efter Tunisien hette det att Egypten möjligen står i tur, men Mubaraks grepp var hårt. Nu har Egypten "frigjorts" och det bubblar lite här och var. Samtidigt som det är helt otroligt tragiskt det som händer i Libyen, är det samtidigt nästan euforiskt - hur en våg som stiger upp ur folkets vilja kan sopa bort (hoppeligen) en helt ofattbart grym diktator. Jag läste i någon kanalisering om en port som öppnas i Afrika - detta om något  är ju en sådan. Nu är verkligen miraklens tid! Låt oss hoppas och be att den positiva vågen bara ökar i styrka och sopar bort allt förtryck, all fattigdom och hopplöshet!

Sarita Vahtera

När jag mådde som sämst för nio år sedan, besökte jag en andlig mässa i Helsingfors. Jag tror det var den gången jag stötte på reiki första gången (och gick kursen en vecka efter) och på väg ut stannade jag för att titta på målningar. Kvinnan var verkligen "herttainen" - så bra ord på finska, "hjärtlig och rar" kanske det skulle bli på svenska...i varje fall var hon väldigt trevlig. Jag köpte en av hennes bilder och den har följt med ända sedan - nu finns den på väggen i mitt sovrum, så att jag ska se den från sängen. När jag har varit tung i sinnet och glädjelös, har bilden påmint mig om dans, glädje och lätthet - jag är henne evigt tacksam för hennes fina bild!

Star People

Just så, inlägget jag nyss skrev (inte långt, tack och lov), försvann då jag började kolla något...Det har varit lite typiskt för denna vecka - helt klart minskat livsglädjebubbel, mera vanligt trögt donande, men det hör till.  Fick i dag en länk till en intressant artikel om en indiansamling år 1996. Jag har själv aldrig varit intresserad av ufos, men det betyder inte att jag inte tror det är möjligt. Tvärtom tror jag det är högst sannolikt att det vimlar av allt möjligt liv där ute i universum - men inte nödvändigtvis något som vi kan förstå med våra begränsade hjärnor och sinnen. Blir intressant att se vad allt som ännu avslöjas under vår livstid!

Lycka, glädje!!

                                             ~  2011 ~

Förra lördagen när jag körde med min mamma söderut kände jag att det riktigt bubblade av glädje inom mig igen. Det är så himla länge sen! Jag menar inte sådan glädje som man kan känna över enskilda händelser, utan ett grundläggande "livsbubbel", en glädje över att leva helt enkelt. Jag börjar känna mig som förr, äntligen. Att röra sig bland folk blir inte något som tar en massa energi och gör mig till en trasa då jag kommer hem, utan tvärtom fylls jag på. Förra veckans sista dagar var helt fantastiska. En delorsak är förstås att jag äntligen känner mig stark nog att släppa in en man i mitt liv - när den rätte dyker upp. Men det har varit så "manfattigt" i åratal att det är en stor glädje bara att äntligen känna sig redo. Jag har velat träffa någon, men samtidigt har jag inte vetat hur jag ska pressa in någon i mitt liv, nu känns det som om det finns lite luft och jag får mer och mer förslag sådär i förbifarten hur jag kan förenkla min tillvaro. Förra veckan insåg jag att en annan singelmamma här på orten (det finns verkligen inte många...två?) och jag har rätt samma intressen, trots att jag är över tio år äldre, och pojkar i samma ålder som tycker om att leka med varandra. Hon är väldigt bra på att lösa vardagsproblem och nu ska vi gå på qigong tillsammans och ha gemensam barnvakt, också de lördagar vi ska på zumba och pojkarna inte är med sina fäder. Härligt, hurra! Dessutom kan jag använda barnvakterna som städhjälp någon gång och i lördags kom jag på att en av mina f.d. företrädarbarn (om nu är myndigt) skulle behöva jobb - och jag någon som hugger ved. Match made in heaven :). 

 En stor sak är att jag i år inte behöver bekymra mig över räkningarna. Ganska överraskande ( :) hittade vi skog att hugga i höst och det har lyft en stor börda från mina axlar och givit mig frihet att noga överväga vad jag jobbar med. Nu i januari och februari har jag haft sonen endast deltid i dagis och förmått vara hemma utan dåligt samvete då han också varit det. Jag har haft någonsorts kritiker i mitt öra hela tiden då jag försökt ta det lugnare: "du jobbar inte tillräckligt", men nu går det bättre. Jag ÄR ju ensamförälder och närståendevårdare - jag måste ha tid att också jobba med hemmet, sköta min mamma och hennes ärenden och också finnas till för den enda sonen jag har. Jag är så tacksam för att det nu funkar. Samtidigt är det jätteskönt de dagar jag har jobb utanför hemmet, intervjuer, eller jobb med företrädarbarnen - att komma ut, att få använda hjärnan, att göra sådant man tycker om. Och det verkar som om mitt glädjebubbel drar till sig goda saker, vi vann 10 euro på en skraplott förra veckan :), helt överraskande meddelade en bloggvän att hon har en biljett till Lorna Byrne till mig och min kusin dök upp för att göra körvägen fri från snön som ramlat av fähustaket med traktorn - helt utan att jag bett honom om det!! Dessutom fick jag skjuts till singeldans, eftersom jag körde en gång för åratal sedan - och person ifråga kom ihåg det. Dessutom fick jag dansa så mycket jag ville och några som var lite intressanta :), en var en riktigt charmör, pussade mig på kinden och strödde komplimanger över mig. Precis en sådan som jag vet att man ska akta sig för om man vill ha något mera bestående :), men för mitt svältfödda feminina jag var det som manna från himlen, att få höra positiva saker om mig själv från en mannamun. 

Nu har jag storröjning i mitt arbetsrum på gång. Typiskt mig tar det sin tid, eftersom jag går till grunden och samtidigt gör en massa andra saker. Men det känns bra, nya vindar här på vinden! Vad månne lärdomen med alla dessa kaniner var? Det visar sig kanske småningom, är i varje fall lycklig över att jag tror jag fann goda hem till de fyra ungarna. Och jag är lycklig över att jag fått en kommentar här på min blogg :). Jag ska fortsätta, har jag bestämt mig. Jag är ju väldigt öppen på min andra blogg också, men här tänker jag inte alls censurera bort sådant som kan ha med andliga saker att göra, tvärtom!