God Jul!

Vi går mot ljusare tider! 

Jag kan ju inte låta året sluta ångestfyllt ens på bloggen. Men jag har haft det jättesvårt i över en månad. Fysiska problem, som jag hade när jag var utbränd efter att mitt äktenskap havererade för tio år sedan, har dykt upp på nytt och jag var mycket nere i många dagar - tårarna rann för minsta lilla sak. Men ofta blir det bättre, förr eller senare. Nu har jag hittat tillbaka till lugn inombords, till och med gnistor av glädje och förnöjdsamhet. Och känslorna över det senaste havererade förhållandet har mattats av och jag kan känna tacksamhet för vad S gjorde. Han väckte mig ur min feminina dvala och eftersom han var räddare än jag, gav han mig plats att i lugn och ro hitta mina egna känslor. Nu vet jag att jag kan känna starkt, bli kär och njuta av att vara med en man - i våras kände jag mig helt bortdomnad, som om jag aldrig mera skulle kunna känna något alls. Förstås skulle jag ha velat fortsätta, men jag vet också att han inte var rätt man för mig att ha ett på alla plan tillfredsställande förhållande med. För nu vet jag att jag vill och kan ha ett sådant - hittills har jag inte ens riktigt vågat tänka mig ett sådant.

I kanaliserade meddelanden har det skrivits om hösten som en tid när gammalt mörker stiger upp, gammalt ska rensas ut - det har jag minsann gjort. Dessutom har jag kämpat med att helt konkret reda ut ägoförhållanden över en åker efter min pappa. Jag har ringt landsarkiv och gamla män här i byn för att försöka hitta ett gammalt köpebrev från 60-talet, men har inte lyckats med det än. Samtidigt har det känts som om jag reder ut mycket gamla saker i släkten på samma gång. Huset är ju över hundra år gammalt och det har jag ju verkligen fått gå till grunden med - för några år sedan revs ju golvet upp och mullbänkar fraktades bort för att få rum för isolering i vardagsrumsgolvet. Före har jag ju renoverat vinden. Hade en mardröm för några månader sedan då jag stod och stirrade nerför trappan och ett spöke kom upp därifrån. Jag kunde inte röra mig, men när det for förbi mig rörde jag vid hennes hår....Jag vaknade helt skräckslagen och vågade inte gå på toa på en halv timme :). Jag tror det hade att göra med alla gamla rädslor som jag var tvungen att släppa fram. Kul var det inte, men nödvändigt.

Jag har också börjat hitta nya vänner - sådana jag kan tala om alla saker med, både andliga fundringar, män, barn och vardag. Det är jag så tacksam över - utan vänner är man så fruktansvärt ensam. Men det tar tid att komma nära nya människor, ibland kan det hända direkt, men av någon orsak har det inte hänt så snabbt här. Kanske för att jag inte heller haft energi för det medan mamma levde. Jag har ju några som alltid funnits där för mig, men de bor inte i närheten och vi ses sällan. Framtiden ser ljusare ut - solen får gå ner över de gamla svårigheterna, som jag jobbat hårt med de senaste veckorna - och nästa år blir bra, det läste jag nyss på Sanna Ehdins blogg :). 

Kärleken är hemsk

Var är all andlig hjälp när man behöver den?! Jag skickade blått ljus till vår situation i söndags, omgav oss med änglar - vad hjälpte det?! I går då jag inte visste hur jag skulle hålla mig i skinnet på kvällen - var fanns hjälpen då? Inte meditation, inte rosenkvarts, inget överraskande samtal från någon som känt sig manad, inget budskap, inget gav mig lindring. Och nu kan jag inte ens fly in i sömnen - två timmars respit fick jag i natt, sen gick det inte att sova mer. Det fanns ingen jag kunde ringa, för den enda som kunde ge mig ett avslut, hörde inte av sig. 

Rädslor

Som ni kanske läst på den andra bloggen, så träffade jag en man på kryssningen jag och min son var på i augusti.   När mamma dog kände jag ett stort hål av tomhet som jag direkt ville fylla - vart skulle jag sätta all tid och alla känslor av omvårdnad, de liksom svävade runt utan adress. På qigonglägret hade jag en mycket svår kväll med mig själv, jag ville starta om utan barlast av gammalt gräl och groll. Det enda ouppklarade var förhållandet till sonens pappa. Fick jättemycket ångest över det som varit och det faktum att förtroendet vi hade för varandra ännu då D var liten, aldrig återfunnit sig. Jag hade hoppats att vi trots allt lite kunnat diskutera och att han skulle ha varit ett litet stöd för mig i vardagen. I paniken sms:ade jag ett medium och fick tid direkt efter lägret. Nästa dag hade jag redan lugnat ner mig, men for ändå till henne. Hon uppmuntrade mig att släppa taget om "lyckliga alternativa familje-drömmen", med sonens pappa skulle jag inte få det. Samtidigt uppmuntrade hon mig också att ta det lugnt och inte desperat försöka hitta någon att fylla tomrummet med, "för då kan du dra till dig någon lustigkurre igen". Jag tog till mig råden och eftersom jag också kände mig så bra efter lägret, tror jag faktiskt jag också lyckades släppa greppet. På kryssningen var mitt mål att lite flirta med någon man - när S dök upp vid mitt bord, var jag bara glad över att målet blev uppfyllt, dessutom med någon som jag gillade från första stund. Men längre än så tänkte jag inte egentligen. Men sen har vi hållit kontakten, fantastiskt nog. Och för första gången på nästan ett decennium känner jag fjärilar i bröstet när jag ser på en man. Jag visste att om jag nu tillåter mig att bli kär, så följer en massa osäkerhet och rädsla över att igen bli sårad på köpet, men nu var jag redo att kasta mig in i livet - som ju handlar om att våga ta emot hela paketet. Och jag har fått kämpa med mig själv. Jag har haft våldsamma dramer i mitt huvud under de tre veckor vi inte kunde ses här emellan. Jag vet att de inte hade något som helst med just denna man att göra, utan med min egen osäkerhet, rädslor från tidigare förhållanden coh helt enkelt för mycket tid att fundera....Men då jag klarat av att känna rädslorna, tänka efter vad det egentligen är och varifrån det kommer, har jag för det mesta lyckats komma till en nollpunkt: det blir som det blir, jag är tacksam över att ha träffat honom, fått känna det så här. Jag känner honom inte ännu, jag vet inte hur det blir. Men det blir som det blir. Och då har lugnet oftast sänkt sig inombords.

Jag märker också att vardagen nu är lite svår för mig. Jag trodde att jag skulle vara så trött i höst, att jag inte skulle orka jobba mycket. Nu önskar jag att jag skulle ha mera jobb. Jag är inte alls trött, tvärtom har jag en orolig energi som söker utlopp - har faktiskt börjat motionera mycket mera och huset har jag fått rett upp nästan helt (kallvinden är ett projekt jag inte helt orkar slutföra i höst). Trots att jag klagat över att tid och ork inte funnits tidigare för skrivande, till exempel, saknas nu grunden, på sätt och vis, för att jag ska jobba här hemma. Jag gjorde det ju för att samtidigt kunna sköta mamma. Nu är jag bara ensam hemma. Med mina nervösa tankar. Men, men, kan inte annat än andas djupt, kanske gå ut på länk emellan, ta en dag i sänder och lita på att det blir som det blir och i slutändan så blir det bra. Min uppgift är att ta mig igenom min orolighet och mållöshet, vänta på riktningen som säkert småningom visar sig.

För trots att jag inte har det helt lätt med mig själv mellan varven just nu, så känner jag mig ändå levande och att jag rör mig framåt. Och det är viktigt!

En annan syn på en hemsk händelse

Jag får regelbundet mail med översatta kanaliserade meddelanden - här är ett som verkligen kändes viktigt. En förklaring och något positivt med händelserna i Norge (som hände samma dag min mamma begravdes - jag har haft svårt att alls ta till mig det, hade tillräckligt med min egen sorg).


Mestarit, voitteko kertoa meille jotain siitä nuoresta miehestä, joka 22.7.2011 räjäytti pommin Oslossa ja sitten meni tappamaan lähes 80 nuorta ihmistä kylmäverisessä ampumisvimmassaan? Mikä tämän kammottavan tapahtuman henkinen tausta on? -Lisbeht, Norja
Vastaus:
Jokainen sielu ihmiskehossa maaplaneetalla on oppimassa. Jotkut osallistuvat yksinäisiin oppitunteihin, jotka ovat sisäisiä kamppailuja, mitkä eivät oikeastaan vaikuta kehenkään heidän ympärillään, ja sitten on niitä, jotka ovat tehneet sopimuksia vaikuttaakseen suuriin ihmismassoihin - jopa koko planeettaan. Maailmanne on tällä hetkellä myllerryksessä, kun konfliktit täplittävät pintaa kuin tuhkarokko. Monien reaktiona on ollut aseistaa itsensä ja piiloutua pelon ja vihan taakse ja iskeä kenen tahansa kimppuun, joka ei ajattele samalla tavalla.

Norja on maa, jonka reaktio väkivaltaan on erilainen kuin suurimman osan maailmassanne. Siellä ei seistä omassa nurkassa huutamassa kostoa tai linnoiteta maata aseistettujen joukkojen taakse - siellä vastataan avoimuudella ja rakkaudella. Pyritään ymmärtämään, mitä voidaan tehdä uhrien auttamiseksi ja tapahtuman uusiutumisen estämiseksi. Suvaitsevaisuus ja keskustelut korvaavat nyrkkitappelut ja syytökset. Poliitikkoja voidaan lähestyä ja he todella kuuntelevat, mitä kansalla on sanottavana.

Tämä terroristi ei ollut ulkopuolelta vaan kotitekoinen. Hän kihisi kiihkoilevia uskomuksiaan sisäisesti vuosia, loi pahansuopaa manifestiaan ja rakensi näyttämön sen paljastamiselle. Hän hyökkäsi hallitusta vastaan, mitä hän piti steriilinä, ja työväenpuolueen nuoria vastaan, jotka toivottivat tervetulleeksi joukkoihinsa rodusta tai alkuperästä riippumatta kaikki, kunhan heidän aikomuksensa oli maan hyvä ja kasvu. Hän halusi kaikkien näkevän, että kaikkien mukaanottamisasenne laimentaa norjalaisen paremmuuden. Breivik halusi sytyttää Norjan jokaista vastaan, joka ei ollut täysin norjalainen, kristitty tai elitistinen. Hän ei onnistunut.

Oletko kuullut tällaisesta suunnitelmasta menneisyydessä? Näin natsit aluksi kiihottivat kansaa kehittämään "über"-rodun. Toisessa ajassa tämä juoni toimi. Toisessa maassa tämä olisi ehkä toiminut nytkin, mutta norjalaiset eivät ole sopuleita. He ovat avoimia ja antavia. Aivan kuten he ovat vastustaneet menemistä Euroopan unioniin, koska he haluavat määrätä omasta kohtalostaan, he reagoivat tähän tragediaan omalla tavallaan.

Tämän ihmisen aiheuttaman katastrofin kautta, jokainen inkarnoitunut sielu joka on tullut tietoiseksi tästä verilöylystä, on sekoittanut tämän energian oman elämänmatkaansa. Ne joiden sopimus aiheutti henkilökohtaisen yhteyden kuolemiin, ovat esittäneet pettämisen, hylkäämisen, syyllisyyden, yksinäisyyden, surun, kontrollinpuutteen ja ehdottoman rakkauden oppitunteja. Norjalaiset yhteisönä ovat liittyneet yhteen perheeksi tarkoituksena tuntea se vahvuus, mikä heillä on kansana. Ulkopuoliselle maailmalle on näytetty erilainen tapa reagoida ja prosessoida pöyristyttäviä tekoja alistumatta väkivaltaan tai kostamiseen.

Perjantain tapahtumat 22.7.2011 ovat harjoitus planeetalle. Miten ihmiset haluavat käyttää näkemäänsä ymmärtääkseen paremmin omaa tehtäväänsä tässä elämässä? Heidät on nyt altistettu "rakastavalle" tavalle käsitellä katastrofia. Käyttävätkö he tätä uutena mallina vai palaavatko he väkivaltaan kuten tavallista? Näkevätkö he, että kiihkomielinen yritys tyrkyttää omia uskomuksiaan toisille on mahdoton? Tuleeko heistä suvaitsevaisia ja kunnioittavat he toisten valitsemia polkuja? Vain aika kertoo sen.

Käyttäkää hetki kiittääksenne sieluja, jotka valitsivat osallistua tähän harjoitukseen, jotta voisitte saada täyden voiman ja vaikutuksen tästä tyrmistyttävästä tapahtumasta. He ovat tehneet teille suuren palveluksen osoittaakseen jotain, mitä ei voi ajatella, ennen kuin se koetaan. Se oli osa heidän valitsemiaan oppitunteja, joten he kiittävät myös teitä. Viettäkää jonkin aikaa tämän tapahtuman energiassa ja katsokaa, miten se resonoi kanssanne. Käykää läpi mahdollisia reaktioita eri näkökulmista ja näette, että olette osallistuneet valmistumiskurssille ihmisyydessä ja elämän oppitunneissa.

Henkimaailman mestareita kanavoinut Toni Ann Winninger ( www.mastersofthespiritworld.com)
26.7. - 2.8.2011
Vapaasti suomentanut Pirjo Laine

Time to go

Har stegring och är allmänt "borta". I går kväll fick jag föra mamma till bädden, hennes ben bär henne egentligen inte mera och jag orkar inte stiga upp flera gånger per natt för att hjälpa henne på påttstolen bredvid sängen. Natten till måndagen tappade hon balansen och blev till sist sittande bredvid sängen. Jag bad om tilläggsstyrka och orkade faktiskt lyfta henne tillbaka i sängen och som ett under hade hon inte heller speciellt ont efter äventyret. Jag ville så att hon ska kunna stanna hemma till tisdagen då hennes kusin (och några andra släktingar) skulle komma på besök. De står varandra mycket nära och jag visste att det är viktigt för båda att ännu kunna träffas - kusinen bor 1,5 timmars bilväg härifrån, så de träffas inte så ofta mera. På kvällen var hennes krafter borta och jag var tvungen att föra henne till bädden. Jag har många gånger trott det värsta under de senaste åren, men nu känns det starkare än någonsin. Tog nyss ett änglakort, fick "Time to go". Där står bland annat "Endings are merely the start of a new beginning, and we are with you through each phase and cycle..."och som tillägg:  Completion and the end of a cycle are at hand/Call upon Archangel Azrael for help with grieving and Archangel Michael for help with courage". 

Nere

I de kanaliserade texterna som jag läser varje vecka påpekas ju att vi nu bombaderas av energivåg på energivåg. Det är tröstrikt, ger en förståelse till varför varandet  kastar så mycket. En dag helt på topp, glad, energisk, positiv och sedan igen en period av att vilja helt ge upp. Byta liv med någon annan, fly, försvinna, känslor av att det inte finns något att leva för. Eftersom jag ändå i grunden är trött känns små motgångar extra hårt.

Samtidigt längtar jag helt otroligt efter en partner och de träffar jag haft, tack vare nätdejting, får mig bara tröttare. Tre dejter har jag haft, och mitt hjärta är helt oberört. Efter förra träffen kände jag mig jätteledsen och undrade om jag kanske inte ens kan bli kär i någon mera. Det är så länge sen och även om jag inte tror det, egentligen, undrar jag ändå. Medan jag vandrat vidare ensam i livet, egentligen i snart tio år nu (när jag började förhållandet med sonens far försökte jag mig på att ha ett förhållande utan starka känslor...det skulle inte vara "allvarligt"), ser jag människor runt mig som skiljer sig och direkt hittar en ny partner. Jag förstår inte hur de gör det och varför det inte lyckas för mig. Är jag redan för skadad av de upplevelser jag haft? Var kan jag hitta hjälpen att hela min tilltro till män?

 Nu just har jag en stund för mig själv, mamma är igen på sjukhus, sonen hos sin far. Jag hoppas att jag snart kommer in i en positivare period - vilket automatiskt brukar hända till sommaren. Samtidigt förstår jag inte hur jag någonsin ska orka igenom en vinter på nytt. 

Bättre tillägg

Måste skriva att efter att jobbet blev klart i dag har jag känt mig som en ny människa. "Tycker synd om mig själv och är helt slut"-typen är som bortblåst. Det var inte en jättelättnad att få jobbet klart, enbart tomt och trött, men jag hann vila hemma cirka en timma innan sonen kom och läsa om änglar och hjälpare och försöka mig på att känna på energier och nu känns det igen hur bra som helst! Jag måste bara komma ihåg det lilla ordet "nej" - och det blir lättare att komma ihåg efter mangeln de sista dagarna - jobbet fick mig inte att må bra! 

Inte så bra

"Tag mig. - Håll mig. - Smek mig sakta.
Famna mig varligt en liten stund.
Gråt ett grand -  för  så trista fakta.
Se mig med ömhet sova en blund"

Harriet Löwenhjelm

Jag håller inte på att dö som Harriet som skrev den vackra dikten. Men den senaste tiden har jag kännt mig precis så ynklig. Jag kan inte komma ihåg att jag någonsin fått gråta ut hos någon, det måste ha hänt, men jag kan inte komma ihåg det. Jag har alltid gråtit ensam. Jag vet inte om det är månen, trötthet, känslor som stiger upp till ytan nu då jag igen en gång öppnat dörren för möjligheten för en man att stiga in i mitt liv. Jag var hos ett medium i tisdags och fick många goda råd - hon sa också att hon tror en utrensning kommer som ett resultat. Kanske det är detta. Samtidigt är jag i kris med det mesta jag gör, har tappat förtroendet för mig själv med skrivandet, i företrädarskapet är jag mitt i en "case" som känslomässigt varit mycket tung för mig och allmänt känns tillvaron glädjelös, trots mina mycket större möjligheter att både motionera och träffa folk. Det är väl när det finns en inre tomhet, så hjälper det inte att söka den utifrån. Men här hemma blir det inte heller bättre. I går tänkte jag "då jag skulle ha någon att säga till: nu får du sköta allt några dagar, jag vill inte tänka på något eller göra något alls". Så det är nog delvis en utmattning också - vattkopporna och dåliga sömnen många nätter har också gjort sitt.

Också det faktum att jag nu måste säga ifrån med ett jobb - det tas för givet att man sätter ner en massa egen tid som man inte får betalt för. Nu på veckoslutet är det intensivt och det har varit fruktansvärt tungt. Samtidigt är jag så mähä att eftersom jag vet att det är svårt att hitta någon annan som gör samma som jag, så låter jag mig om och om igen övertalas att fortsätta - trots att jag redan för flera år sedan satt och grät på ett möte och sa att jag inte orkar ha det så här. "Jo visst, vi ska alla hjälpa" är så lätt att säga på ett möte, men sen när man får egna bekymmer och brådskor, då sitter jag där med det slutliga ansvaret att se till att allt blir gjort och blir klart. Det har varit roligt, men nu har det enbart varit tungt - och en besvikelse över att det inte varit det samarbete jag vill att det ska vara. Ok, den person som mest ska jobba med mig, har det också svårt fick jag veta, men den personen hade inte meddelat mig om det, jag har väntat och väntat på den personens "input". I går kväll bestämde jag mig för att jag måste få frisk luft, tog sparken, för det går inte att promenera ute, det är för halt. Ville desperat till den lilla skogsplätten som finns närmast. När jag kom till järnvägen såg jag att "vår" övergång tagits bort, det hade jag inte hört om, fast jag visste att det någon gång kommer att hända i och med VRs "renovering" av järnvägsspåret. Jag plumsade över med spark och allt, bara för att se att åkervägen på andra sidan inte heller blivit använt förutom av snöskotrar, så det gick att gå där i varje fall. Till skogen gick det inte att ta sig. Det var en deprimerande promenad, alla buskar och träd som funnits längsmed järnvägsspåret har försvunnit, det var bara öde och snö överallt. I morse då jag vaknade till strålande sol, bestämde jag mig för ta skidorna till skogen - behöver jag ens säga att skaren inte höll och eftersom det inte fanns färdigt spår, plumsade jag i några hundra meter och fick sen så lov att svänga om. Jag bor på landet, men naturen finns inte här.

I går kväll när jag tänkte att nu ska jag sätta mig ner och rasa ihop "råkade" en ortsbo komma för att få en underteckning. Hon är alltid glad och positiv och jag kunde inte hålla mig, fick berätta om min senaste date (på fredagen - en mycket mera positiv historia, och rätt rolig) och kände mig mycket bättre efteråt. Hon var änglahjälp till att riva mig ur det deprimerade tillståndet. Nu har jag också bett om hjälp av högre makter att klara av veckan som kommer. Och speciellt att klara av dagens uppgift - har väldigt nära till tårarna hela tiden, men tror att min professionalitet stiger in så att vi klarar av kraftmätningen mitt på dagen. Och sen behöver jag änglahjälp för att stå på mig och inte låta mig dras in i detta mera.

Kan tillägga att en propp gått i rummet där jag hade kaninerna - hade inte märkt att de kommit åt bandspelarsladden, så det sa "poff" och luktade bränt då jag kopplade i den. Har inte hunnit byta. En lampa har brunnit i farstun. Har inte hunnit byta. Skulle jag sitta mindre vid datorn, skulle jag bättre komma ihåg och hinna. Men det är dit jag flyr, till Facebook och mahjong. I morse när jag skulle sätta på lugnande musik i sovrummet vägrade cd-spelaren fungera. Hittade inte felet. Det är mycket dåligt med flytet och energierna just nu, helt tydligt och klart. Behövs "rebooting".

Yr

Efter många nätters dåliga sömn känner jag mig rätt yr och icke-jordad. Har tänkt på min date - nu tror jag inte mera att han bara var ute efter ett ligg - det var mycket möda för en liten sak i så fall. Vi hade hållit sporadisk kontakt i cirka två månader, han kom 1,5 timmar med tåg, betalade vår middag - och kunde verkligen ha försökt charma mig, vilket han inte gjorde. Jag antar att vi var två rädda människor, som blivit svårt sårade tidigare och inte vågade öppna upp. Han kanske i slutet tänkte att han testar om han ändå skulle få ut något av det hela, men avfärdade mig direkt bakljusen på bilen försvann. Helt ok om han inte fann mig attraktiv, men han kunde ha skickat ett svar på mitt sms. Det visar på respektlöshet att inte kunna avsluta saker och ting på ett finkänsligt sätt. Men det är just mina rädslor - att sådana är män, de respekterar inte kvinnor och deras känslor. Vad jag önskar att jag skulle få avslutat kapitlet med sådana män. 

Egen intuition

Jag ville inte kyssa killen i går - nu har jag nyss deletat honom från facebook. Nu förstår jag att han var ute efter ett snabbt, enkelt ligg (han hade bokat hotellrum...). Jag skickade ett väldigt personligt blottande sms till honom igår strax efter att vi hade träffats - när han inte svarade anande jag redan oråd. I dag satte jag ett mail - trots att han varit på facebook hade han inte bemöda sig om att svara. Det är bara att dra slutsatserna. Det är verkligen inte enkelt i denna ålder. Jag tror den djupare innebörden är att jag nu konfronterar alla mina känslor av att inte lita på män - i dag fick jag en vänförfrågan av en man som hade sydafrikanska kontakter. Jag kände honom inte, men tänkte att eftersom vi hade gemensamma vänner, så var han säkert ok och verkade dessutom intressant - skrev  dessutom att han var en författare. När jag frågade mera, visade det sig att han var mycket ohövlig, kallade alla dumma, i princip, medan han själv hade en massa akademiska förkortningar. Dessutom förolämpade han mig på direkten, jag blev arg och deletade honom från vänlistan och tänkte "vilken skit". Han hade varit sjöman och hade sett hela världen och alla andra var dumma i huvudet - jag t.ex. visste inget om Sydafrika (behöver jag tillägga att han är boer och tycker att det var bättre förr....?). Det var tydligen dagen då män som verkligen skiter i andra människors känslor, för att de själva är små och behöver hävda sig  - hjälper mig se det jag förväntar mig.  Jag litar inte mera på män efter det jag upplevde i mitt äktenskap. Allt det har nu stigit till ytan. Ville bara berätta det. Nu ska jag se vidare på "Sex and the City"-filmen :) (och dricka mera vin). 

Personliga förändringar

I år har jag  haft energi att ta itu med det faktum att jag saknar en partner, någon att dela mitt liv med. Eftersom jag inte har varken ork eller egentligen lust att vistas i utelivet på veckoslut (och det egentligen inte finns speciellt många ställen i min ålder), har jag gett mig in i kontaktannonsvärlden på nätet igen (sonen är faktiskt resultatet av en sådan träff för snart sex år sedan :).

 Det har givit mig en jätte energikick att se att det faktiskt finns riktigt trevliga, lediga män "out there" - tyvärr inte här i trakterna...trevliga nog, men inte lediga :). I går var jag på date med en jag fått kontakt med via nätet - min första date på över ett år, och första pussen på över fem år! Jag vet inte ännu vad jag egentligen känner, men vi hade en trevlig kväll med verkligen god mat och mycket skratt. Men jag kände mig inte redo för att ta det hela ett steg längre, inte ens till oskyldig kyss - smackade till som en tonåring som testar första gången :). Jag brukar direkt veta om jag kan bli förälskad eller inte, nu är jag som sagt inte säker på om det är osäkerhet, rädslor eller helt enkelt "rostighet" som står i vägen, eller det faktum att djupare känslor kanske inte ens finns där. Speciellt efter denna långa tid av brist på uppmärksamhet från det andra könet, törstar min kvinnlighet efter bekräftelse på att jag efter alla förändringar är tilldragande och attraktiv. Att hela paktet som är jag varken är skrämmande eller konstig. På det sättet var denne man typiskt finsk - inte en komplimang kom över hans läppar...och sen skulle vi pussas. Så funkar inte jag, jag vill känna ett känslomässigt närmande genom blickar, fysisk beröring, kanske ord... innan jag tar steget från glad diskussion till fysisk närhet. Men vackert såhär, det är ett steg framåt. Dessutom finns det kanske inte rent praktiskt speciellt stora förutsättningar för oss, båda är bundna till ställena vi bor på på grund av barn. Åh om jag kunde träffa någon här närmare som liksom denne man har rest, tycker om att till exempel paddla och vandra i naturen, som har haft olika jobb och också klarar av praktiskt arbete och som det är intressant att tala och diskutera med. Han är helt enkelt intelligent, pratsam - och utseendemässigt ok :).  Kanske en större lyhördhet ännu kunde sättas till önskelistan :).

Direkt jag kom hem igår konsulterade jag mina änglakort - de konstaterade att jag ska formulera det jag vill ha, så får jag det :). Så nu har jag ju gjort det :). I morse fick jag på FB ett "Budskap från universum": Sluta tänka så mycket och följ ditt hjärta. Tro på kärlek, det leder dig rätt. Heheh, kan det vara mycket klarare sagt än så :).

Jag har på sistone många gånger insett att allt inte behöver vara så antingen eller - om jag ska skriva en bok så behöver jag inte sikta på att det ska bli otroligt komplext, stort och fantastiskt - det kan också vara ett första försök i liten skala. I många andra saker är jag också allt eller inget och det sätter stora krav på mig själv som ju egentligen är onödiga. Men "programmeringen" sitter djupt, märker jag. Nu ska det vara "mitt livs man" direkt, att ta det "poco à poco", träffas så länge det är trevligt och se vart det leder, det är inte så lätt.

Förra veckan var orolig, sonen vaknade flera gånger på nätterna - och jag också då förstås. Men jag vaknade till också av mig själv många gånger per natt och hade svårt att sova efter femtiden. Dessutom fick min mamma igen problem med hjärtat och har varit på sjukhus sedan tisdagen (nu är det stabilt igen).  Hörde att månen är nära jorden nu, det kan vara en orsak. För sonens del var det säkert vattkopporna som bröt ut på fredagmorgon. Jorden har också varit orolig på andra håll - jordbävningen i Japan på fredagen var säkert en reaktion på Moder Jords förnyelse.

Jag tycker det är helt otroligt magiskt det som nu händer i norra Afrika. Efter Tunisien hette det att Egypten möjligen står i tur, men Mubaraks grepp var hårt. Nu har Egypten "frigjorts" och det bubblar lite här och var. Samtidigt som det är helt otroligt tragiskt det som händer i Libyen, är det samtidigt nästan euforiskt - hur en våg som stiger upp ur folkets vilja kan sopa bort (hoppeligen) en helt ofattbart grym diktator. Jag läste i någon kanalisering om en port som öppnas i Afrika - detta om något  är ju en sådan. Nu är verkligen miraklens tid! Låt oss hoppas och be att den positiva vågen bara ökar i styrka och sopar bort allt förtryck, all fattigdom och hopplöshet!

Sarita Vahtera

När jag mådde som sämst för nio år sedan, besökte jag en andlig mässa i Helsingfors. Jag tror det var den gången jag stötte på reiki första gången (och gick kursen en vecka efter) och på väg ut stannade jag för att titta på målningar. Kvinnan var verkligen "herttainen" - så bra ord på finska, "hjärtlig och rar" kanske det skulle bli på svenska...i varje fall var hon väldigt trevlig. Jag köpte en av hennes bilder och den har följt med ända sedan - nu finns den på väggen i mitt sovrum, så att jag ska se den från sängen. När jag har varit tung i sinnet och glädjelös, har bilden påmint mig om dans, glädje och lätthet - jag är henne evigt tacksam för hennes fina bild!

Star People

Just så, inlägget jag nyss skrev (inte långt, tack och lov), försvann då jag började kolla något...Det har varit lite typiskt för denna vecka - helt klart minskat livsglädjebubbel, mera vanligt trögt donande, men det hör till.  Fick i dag en länk till en intressant artikel om en indiansamling år 1996. Jag har själv aldrig varit intresserad av ufos, men det betyder inte att jag inte tror det är möjligt. Tvärtom tror jag det är högst sannolikt att det vimlar av allt möjligt liv där ute i universum - men inte nödvändigtvis något som vi kan förstå med våra begränsade hjärnor och sinnen. Blir intressant att se vad allt som ännu avslöjas under vår livstid!

Lycka, glädje!!

                                             ~  2011 ~

Förra lördagen när jag körde med min mamma söderut kände jag att det riktigt bubblade av glädje inom mig igen. Det är så himla länge sen! Jag menar inte sådan glädje som man kan känna över enskilda händelser, utan ett grundläggande "livsbubbel", en glädje över att leva helt enkelt. Jag börjar känna mig som förr, äntligen. Att röra sig bland folk blir inte något som tar en massa energi och gör mig till en trasa då jag kommer hem, utan tvärtom fylls jag på. Förra veckans sista dagar var helt fantastiska. En delorsak är förstås att jag äntligen känner mig stark nog att släppa in en man i mitt liv - när den rätte dyker upp. Men det har varit så "manfattigt" i åratal att det är en stor glädje bara att äntligen känna sig redo. Jag har velat träffa någon, men samtidigt har jag inte vetat hur jag ska pressa in någon i mitt liv, nu känns det som om det finns lite luft och jag får mer och mer förslag sådär i förbifarten hur jag kan förenkla min tillvaro. Förra veckan insåg jag att en annan singelmamma här på orten (det finns verkligen inte många...två?) och jag har rätt samma intressen, trots att jag är över tio år äldre, och pojkar i samma ålder som tycker om att leka med varandra. Hon är väldigt bra på att lösa vardagsproblem och nu ska vi gå på qigong tillsammans och ha gemensam barnvakt, också de lördagar vi ska på zumba och pojkarna inte är med sina fäder. Härligt, hurra! Dessutom kan jag använda barnvakterna som städhjälp någon gång och i lördags kom jag på att en av mina f.d. företrädarbarn (om nu är myndigt) skulle behöva jobb - och jag någon som hugger ved. Match made in heaven :). 

 En stor sak är att jag i år inte behöver bekymra mig över räkningarna. Ganska överraskande ( :) hittade vi skog att hugga i höst och det har lyft en stor börda från mina axlar och givit mig frihet att noga överväga vad jag jobbar med. Nu i januari och februari har jag haft sonen endast deltid i dagis och förmått vara hemma utan dåligt samvete då han också varit det. Jag har haft någonsorts kritiker i mitt öra hela tiden då jag försökt ta det lugnare: "du jobbar inte tillräckligt", men nu går det bättre. Jag ÄR ju ensamförälder och närståendevårdare - jag måste ha tid att också jobba med hemmet, sköta min mamma och hennes ärenden och också finnas till för den enda sonen jag har. Jag är så tacksam för att det nu funkar. Samtidigt är det jätteskönt de dagar jag har jobb utanför hemmet, intervjuer, eller jobb med företrädarbarnen - att komma ut, att få använda hjärnan, att göra sådant man tycker om. Och det verkar som om mitt glädjebubbel drar till sig goda saker, vi vann 10 euro på en skraplott förra veckan :), helt överraskande meddelade en bloggvän att hon har en biljett till Lorna Byrne till mig och min kusin dök upp för att göra körvägen fri från snön som ramlat av fähustaket med traktorn - helt utan att jag bett honom om det!! Dessutom fick jag skjuts till singeldans, eftersom jag körde en gång för åratal sedan - och person ifråga kom ihåg det. Dessutom fick jag dansa så mycket jag ville och några som var lite intressanta :), en var en riktigt charmör, pussade mig på kinden och strödde komplimanger över mig. Precis en sådan som jag vet att man ska akta sig för om man vill ha något mera bestående :), men för mitt svältfödda feminina jag var det som manna från himlen, att få höra positiva saker om mig själv från en mannamun. 

Nu har jag storröjning i mitt arbetsrum på gång. Typiskt mig tar det sin tid, eftersom jag går till grunden och samtidigt gör en massa andra saker. Men det känns bra, nya vindar här på vinden! Vad månne lärdomen med alla dessa kaniner var? Det visar sig kanske småningom, är i varje fall lycklig över att jag tror jag fann goda hem till de fyra ungarna. Och jag är lycklig över att jag fått en kommentar här på min blogg :). Jag ska fortsätta, har jag bestämt mig. Jag är ju väldigt öppen på min andra blogg också, men här tänker jag inte alls censurera bort sådant som kan ha med andliga saker att göra, tvärtom!