"Tag mig. - Håll mig. - Smek mig sakta.
Famna mig varligt en liten stund.
Gråt ett grand - för så trista fakta.
Se mig med ömhet sova en blund"
Harriet Löwenhjelm
Jag håller inte på att dö som Harriet som skrev den vackra dikten. Men den senaste tiden har jag kännt mig precis så ynklig. Jag kan inte komma ihåg att jag någonsin fått gråta ut hos någon, det måste ha hänt, men jag kan inte komma ihåg det. Jag har alltid gråtit ensam. Jag vet inte om det är månen, trötthet, känslor som stiger upp till ytan nu då jag igen en gång öppnat dörren för möjligheten för en man att stiga in i mitt liv. Jag var hos ett medium i tisdags och fick många goda råd - hon sa också att hon tror en utrensning kommer som ett resultat. Kanske det är detta. Samtidigt är jag i kris med det mesta jag gör, har tappat förtroendet för mig själv med skrivandet, i företrädarskapet är jag mitt i en "case" som känslomässigt varit mycket tung för mig och allmänt känns tillvaron glädjelös, trots mina mycket större möjligheter att både motionera och träffa folk. Det är väl när det finns en inre tomhet, så hjälper det inte att söka den utifrån. Men här hemma blir det inte heller bättre. I går tänkte jag "då jag skulle ha någon att säga till: nu får du sköta allt några dagar, jag vill inte tänka på något eller göra något alls". Så det är nog delvis en utmattning också - vattkopporna och dåliga sömnen många nätter har också gjort sitt.
Också det faktum att jag nu måste säga ifrån med ett jobb - det tas för givet att man sätter ner en massa egen tid som man inte får betalt för. Nu på veckoslutet är det intensivt och det har varit fruktansvärt tungt. Samtidigt är jag så mähä att eftersom jag vet att det är svårt att hitta någon annan som gör samma som jag, så låter jag mig om och om igen övertalas att fortsätta - trots att jag redan för flera år sedan satt och grät på ett möte och sa att jag inte orkar ha det så här. "Jo visst, vi ska alla hjälpa" är så lätt att säga på ett möte, men sen när man får egna bekymmer och brådskor, då sitter jag där med det slutliga ansvaret att se till att allt blir gjort och blir klart. Det har varit roligt, men nu har det enbart varit tungt - och en besvikelse över att det inte varit det samarbete jag vill att det ska vara. Ok, den person som mest ska jobba med mig, har det också svårt fick jag veta, men den personen hade inte meddelat mig om det, jag har väntat och väntat på den personens "input". I går kväll bestämde jag mig för att jag måste få frisk luft, tog sparken, för det går inte att promenera ute, det är för halt. Ville desperat till den lilla skogsplätten som finns närmast. När jag kom till järnvägen såg jag att "vår" övergång tagits bort, det hade jag inte hört om, fast jag visste att det någon gång kommer att hända i och med VRs "renovering" av järnvägsspåret. Jag plumsade över med spark och allt, bara för att se att åkervägen på andra sidan inte heller blivit använt förutom av snöskotrar, så det gick att gå där i varje fall. Till skogen gick det inte att ta sig. Det var en deprimerande promenad, alla buskar och träd som funnits längsmed järnvägsspåret har försvunnit, det var bara öde och snö överallt. I morse då jag vaknade till strålande sol, bestämde jag mig för ta skidorna till skogen - behöver jag ens säga att skaren inte höll och eftersom det inte fanns färdigt spår, plumsade jag i några hundra meter och fick sen så lov att svänga om. Jag bor på landet, men naturen finns inte här.
I går kväll när jag tänkte att nu ska jag sätta mig ner och rasa ihop "råkade" en ortsbo komma för att få en underteckning. Hon är alltid glad och positiv och jag kunde inte hålla mig, fick berätta om min senaste date (på fredagen - en mycket mera positiv historia, och rätt rolig) och kände mig mycket bättre efteråt. Hon var änglahjälp till att riva mig ur det deprimerade tillståndet. Nu har jag också bett om hjälp av högre makter att klara av veckan som kommer. Och speciellt att klara av dagens uppgift - har väldigt nära till tårarna hela tiden, men tror att min professionalitet stiger in så att vi klarar av kraftmätningen mitt på dagen. Och sen behöver jag änglahjälp för att stå på mig och inte låta mig dras in i detta mera.
Kan tillägga att en propp gått i rummet där jag hade kaninerna - hade inte märkt att de kommit åt bandspelarsladden, så det sa "poff" och luktade bränt då jag kopplade i den. Har inte hunnit byta. En lampa har brunnit i farstun. Har inte hunnit byta. Skulle jag sitta mindre vid datorn, skulle jag bättre komma ihåg och hinna. Men det är dit jag flyr, till Facebook och mahjong. I morse när jag skulle sätta på lugnande musik i sovrummet vägrade cd-spelaren fungera. Hittade inte felet. Det är mycket dåligt med flytet och energierna just nu, helt tydligt och klart. Behövs "rebooting".
Famna mig varligt en liten stund.
Gråt ett grand - för så trista fakta.
Se mig med ömhet sova en blund"
Harriet Löwenhjelm
Jag håller inte på att dö som Harriet som skrev den vackra dikten. Men den senaste tiden har jag kännt mig precis så ynklig. Jag kan inte komma ihåg att jag någonsin fått gråta ut hos någon, det måste ha hänt, men jag kan inte komma ihåg det. Jag har alltid gråtit ensam. Jag vet inte om det är månen, trötthet, känslor som stiger upp till ytan nu då jag igen en gång öppnat dörren för möjligheten för en man att stiga in i mitt liv. Jag var hos ett medium i tisdags och fick många goda råd - hon sa också att hon tror en utrensning kommer som ett resultat. Kanske det är detta. Samtidigt är jag i kris med det mesta jag gör, har tappat förtroendet för mig själv med skrivandet, i företrädarskapet är jag mitt i en "case" som känslomässigt varit mycket tung för mig och allmänt känns tillvaron glädjelös, trots mina mycket större möjligheter att både motionera och träffa folk. Det är väl när det finns en inre tomhet, så hjälper det inte att söka den utifrån. Men här hemma blir det inte heller bättre. I går tänkte jag "då jag skulle ha någon att säga till: nu får du sköta allt några dagar, jag vill inte tänka på något eller göra något alls". Så det är nog delvis en utmattning också - vattkopporna och dåliga sömnen många nätter har också gjort sitt.
Också det faktum att jag nu måste säga ifrån med ett jobb - det tas för givet att man sätter ner en massa egen tid som man inte får betalt för. Nu på veckoslutet är det intensivt och det har varit fruktansvärt tungt. Samtidigt är jag så mähä att eftersom jag vet att det är svårt att hitta någon annan som gör samma som jag, så låter jag mig om och om igen övertalas att fortsätta - trots att jag redan för flera år sedan satt och grät på ett möte och sa att jag inte orkar ha det så här. "Jo visst, vi ska alla hjälpa" är så lätt att säga på ett möte, men sen när man får egna bekymmer och brådskor, då sitter jag där med det slutliga ansvaret att se till att allt blir gjort och blir klart. Det har varit roligt, men nu har det enbart varit tungt - och en besvikelse över att det inte varit det samarbete jag vill att det ska vara. Ok, den person som mest ska jobba med mig, har det också svårt fick jag veta, men den personen hade inte meddelat mig om det, jag har väntat och väntat på den personens "input". I går kväll bestämde jag mig för att jag måste få frisk luft, tog sparken, för det går inte att promenera ute, det är för halt. Ville desperat till den lilla skogsplätten som finns närmast. När jag kom till järnvägen såg jag att "vår" övergång tagits bort, det hade jag inte hört om, fast jag visste att det någon gång kommer att hända i och med VRs "renovering" av järnvägsspåret. Jag plumsade över med spark och allt, bara för att se att åkervägen på andra sidan inte heller blivit använt förutom av snöskotrar, så det gick att gå där i varje fall. Till skogen gick det inte att ta sig. Det var en deprimerande promenad, alla buskar och träd som funnits längsmed järnvägsspåret har försvunnit, det var bara öde och snö överallt. I morse då jag vaknade till strålande sol, bestämde jag mig för ta skidorna till skogen - behöver jag ens säga att skaren inte höll och eftersom det inte fanns färdigt spår, plumsade jag i några hundra meter och fick sen så lov att svänga om. Jag bor på landet, men naturen finns inte här.
I går kväll när jag tänkte att nu ska jag sätta mig ner och rasa ihop "råkade" en ortsbo komma för att få en underteckning. Hon är alltid glad och positiv och jag kunde inte hålla mig, fick berätta om min senaste date (på fredagen - en mycket mera positiv historia, och rätt rolig) och kände mig mycket bättre efteråt. Hon var änglahjälp till att riva mig ur det deprimerade tillståndet. Nu har jag också bett om hjälp av högre makter att klara av veckan som kommer. Och speciellt att klara av dagens uppgift - har väldigt nära till tårarna hela tiden, men tror att min professionalitet stiger in så att vi klarar av kraftmätningen mitt på dagen. Och sen behöver jag änglahjälp för att stå på mig och inte låta mig dras in i detta mera.
Kan tillägga att en propp gått i rummet där jag hade kaninerna - hade inte märkt att de kommit åt bandspelarsladden, så det sa "poff" och luktade bränt då jag kopplade i den. Har inte hunnit byta. En lampa har brunnit i farstun. Har inte hunnit byta. Skulle jag sitta mindre vid datorn, skulle jag bättre komma ihåg och hinna. Men det är dit jag flyr, till Facebook och mahjong. I morse när jag skulle sätta på lugnande musik i sovrummet vägrade cd-spelaren fungera. Hittade inte felet. Det är mycket dåligt med flytet och energierna just nu, helt tydligt och klart. Behövs "rebooting".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar