Rädslor

Som ni kanske läst på den andra bloggen, så träffade jag en man på kryssningen jag och min son var på i augusti.   När mamma dog kände jag ett stort hål av tomhet som jag direkt ville fylla - vart skulle jag sätta all tid och alla känslor av omvårdnad, de liksom svävade runt utan adress. På qigonglägret hade jag en mycket svår kväll med mig själv, jag ville starta om utan barlast av gammalt gräl och groll. Det enda ouppklarade var förhållandet till sonens pappa. Fick jättemycket ångest över det som varit och det faktum att förtroendet vi hade för varandra ännu då D var liten, aldrig återfunnit sig. Jag hade hoppats att vi trots allt lite kunnat diskutera och att han skulle ha varit ett litet stöd för mig i vardagen. I paniken sms:ade jag ett medium och fick tid direkt efter lägret. Nästa dag hade jag redan lugnat ner mig, men for ändå till henne. Hon uppmuntrade mig att släppa taget om "lyckliga alternativa familje-drömmen", med sonens pappa skulle jag inte få det. Samtidigt uppmuntrade hon mig också att ta det lugnt och inte desperat försöka hitta någon att fylla tomrummet med, "för då kan du dra till dig någon lustigkurre igen". Jag tog till mig råden och eftersom jag också kände mig så bra efter lägret, tror jag faktiskt jag också lyckades släppa greppet. På kryssningen var mitt mål att lite flirta med någon man - när S dök upp vid mitt bord, var jag bara glad över att målet blev uppfyllt, dessutom med någon som jag gillade från första stund. Men längre än så tänkte jag inte egentligen. Men sen har vi hållit kontakten, fantastiskt nog. Och för första gången på nästan ett decennium känner jag fjärilar i bröstet när jag ser på en man. Jag visste att om jag nu tillåter mig att bli kär, så följer en massa osäkerhet och rädsla över att igen bli sårad på köpet, men nu var jag redo att kasta mig in i livet - som ju handlar om att våga ta emot hela paketet. Och jag har fått kämpa med mig själv. Jag har haft våldsamma dramer i mitt huvud under de tre veckor vi inte kunde ses här emellan. Jag vet att de inte hade något som helst med just denna man att göra, utan med min egen osäkerhet, rädslor från tidigare förhållanden coh helt enkelt för mycket tid att fundera....Men då jag klarat av att känna rädslorna, tänka efter vad det egentligen är och varifrån det kommer, har jag för det mesta lyckats komma till en nollpunkt: det blir som det blir, jag är tacksam över att ha träffat honom, fått känna det så här. Jag känner honom inte ännu, jag vet inte hur det blir. Men det blir som det blir. Och då har lugnet oftast sänkt sig inombords.

Jag märker också att vardagen nu är lite svår för mig. Jag trodde att jag skulle vara så trött i höst, att jag inte skulle orka jobba mycket. Nu önskar jag att jag skulle ha mera jobb. Jag är inte alls trött, tvärtom har jag en orolig energi som söker utlopp - har faktiskt börjat motionera mycket mera och huset har jag fått rett upp nästan helt (kallvinden är ett projekt jag inte helt orkar slutföra i höst). Trots att jag klagat över att tid och ork inte funnits tidigare för skrivande, till exempel, saknas nu grunden, på sätt och vis, för att jag ska jobba här hemma. Jag gjorde det ju för att samtidigt kunna sköta mamma. Nu är jag bara ensam hemma. Med mina nervösa tankar. Men, men, kan inte annat än andas djupt, kanske gå ut på länk emellan, ta en dag i sänder och lita på att det blir som det blir och i slutändan så blir det bra. Min uppgift är att ta mig igenom min orolighet och mållöshet, vänta på riktningen som säkert småningom visar sig.

För trots att jag inte har det helt lätt med mig själv mellan varven just nu, så känner jag mig ändå levande och att jag rör mig framåt. Och det är viktigt!