Bilen som symbol!

Ibland har medierna sagt till mig att jag borde skriva dagbok om insikter, drömmar, mål och sedan titta bakåt och faktiskt se att saker och ting förändrats. Det var t.ex. sist ett svar på min beklagan att jag inte "varken ser/hör/känner" några andra dimensioner. Men sen vet jag ändå att min intuition fungerar - men den är så himla flyktig och svår att faktiskt konkret lita på. Det är bara känslan jag kan följa, men jag kan inte diskutera med den. Det är det jag inbillar mig att de som har till exempel hörselns gåva, kan ställa en fråga till änglar/hjälpare och faktiskt höra ett svar. Men jag antar att det enda är att acceptera att min gåva är undflyende och vag, men finns där och jag måste jobba på att förstå den och samtidigt vara öppen och följa känslorna. Kanske denna blogg kan vara in dagbok - att skriva för hand verkar inte mera funka - har börjat flera gånger, men alltid har jag bort boken eller något liknande. Datorn vet jag var den finns och kan lätt avbryta mina andra tankar om det känns att jag vill skriva ner något här!

I lördags var verkligen en dag då änglarna styrde. De var på besök i fem dagar - fast jag tror förstås att de är här alla dagar, kedjebrevet är en metod att hjälpa oss att faktiskt komma ihåg dem. På morgonen såg jag en bilannons i tidningen, som verkade väldigt bra. Har ibland lite tittat på annonser, men tyckt att det är så himla jobbigt med bilköp och försäljning, så har inte på allvar tänkt att jag faktiskt ska köpa något. Å andra sidan har jag en tid faktiskt tänkt när jag kört bilen "snart har jag en ny fin bil" och riktigt tänkt hur det ska kännas. Det har tyvärr också medfört att jag inte orkade sköta om den gamla alls och när till exempel bilstereon gick sönder, har det känts övermäktigt att söka reda på vem som kan fixa den.

Summa summarum: nu har jag en ny (begagnad), fin bil - i en prisklass som lämpade sig för min plånbok, med allt bättre än hos den gamla: fyra dörrar, stor baklucka, värme i framsätena, airbag, en fungerande radio (och bandspelare - hurraa! får lyssna till mina många fina kasetter), inga repor och bucklor i karossen och ingen spricka i vindrutan. Känns som om jag gjort ett val som berör mitt liv och kropp också - man kan gå vidare och börja om från början trots skavanker och trötthet över allt som hänt.

Hela processen blev jättesmärtfri - några textmeddelanden, några samtal till och av min kusin. Sen glömde jag det hela, åkte till närmaste stad för att fotografera fårutställning och simma med sonen. Först där kom jag att tänka på bilen och ringde försäljaren - och insåg att jag har en chans att få ett fynd, men jag måste åka iväg till Vasa ännu samma kväll. Egentligen älskar jag den smått hysteriska känsla som uppstod: hastigt iväg hem, tömning av gamla bilen, snabbdamsugning, hitta överlåtelsedelen av registerboken (gick också snabbt!), in med vinterdäcken, snabbdusch av mig och sonen och så iväg. På kvällen stod vår mörkblå (lite lilaskiftande) bil på vår gård!

Min första egna bil var gyllene - då satte en massa stora saker igång i mitt liv i samband med min flytt till Helsingfors (tror det var 1997), när pappa dog 2002 köpte jag den nya, en röd bil. Den symboliserade kraften jag behövde under åren som följde - uppbrottet från Hfors, viloperioden och det helt nya med nya jobb och ett överraskningsbarn. Nu är dags för lite högre energier, hoppas jag. Kommunikation, intuition - och kärlek (hmmm, det får jag inte riktigt in i bilfärgen, men om inte annat, så var det mycket kärlek av änglarna som hjälpte mig att så smärtfritt få en välbehövd bil)!