Rädslor

Som ni kanske läst på den andra bloggen, så träffade jag en man på kryssningen jag och min son var på i augusti.   När mamma dog kände jag ett stort hål av tomhet som jag direkt ville fylla - vart skulle jag sätta all tid och alla känslor av omvårdnad, de liksom svävade runt utan adress. På qigonglägret hade jag en mycket svår kväll med mig själv, jag ville starta om utan barlast av gammalt gräl och groll. Det enda ouppklarade var förhållandet till sonens pappa. Fick jättemycket ångest över det som varit och det faktum att förtroendet vi hade för varandra ännu då D var liten, aldrig återfunnit sig. Jag hade hoppats att vi trots allt lite kunnat diskutera och att han skulle ha varit ett litet stöd för mig i vardagen. I paniken sms:ade jag ett medium och fick tid direkt efter lägret. Nästa dag hade jag redan lugnat ner mig, men for ändå till henne. Hon uppmuntrade mig att släppa taget om "lyckliga alternativa familje-drömmen", med sonens pappa skulle jag inte få det. Samtidigt uppmuntrade hon mig också att ta det lugnt och inte desperat försöka hitta någon att fylla tomrummet med, "för då kan du dra till dig någon lustigkurre igen". Jag tog till mig råden och eftersom jag också kände mig så bra efter lägret, tror jag faktiskt jag också lyckades släppa greppet. På kryssningen var mitt mål att lite flirta med någon man - när S dök upp vid mitt bord, var jag bara glad över att målet blev uppfyllt, dessutom med någon som jag gillade från första stund. Men längre än så tänkte jag inte egentligen. Men sen har vi hållit kontakten, fantastiskt nog. Och för första gången på nästan ett decennium känner jag fjärilar i bröstet när jag ser på en man. Jag visste att om jag nu tillåter mig att bli kär, så följer en massa osäkerhet och rädsla över att igen bli sårad på köpet, men nu var jag redo att kasta mig in i livet - som ju handlar om att våga ta emot hela paketet. Och jag har fått kämpa med mig själv. Jag har haft våldsamma dramer i mitt huvud under de tre veckor vi inte kunde ses här emellan. Jag vet att de inte hade något som helst med just denna man att göra, utan med min egen osäkerhet, rädslor från tidigare förhållanden coh helt enkelt för mycket tid att fundera....Men då jag klarat av att känna rädslorna, tänka efter vad det egentligen är och varifrån det kommer, har jag för det mesta lyckats komma till en nollpunkt: det blir som det blir, jag är tacksam över att ha träffat honom, fått känna det så här. Jag känner honom inte ännu, jag vet inte hur det blir. Men det blir som det blir. Och då har lugnet oftast sänkt sig inombords.

Jag märker också att vardagen nu är lite svår för mig. Jag trodde att jag skulle vara så trött i höst, att jag inte skulle orka jobba mycket. Nu önskar jag att jag skulle ha mera jobb. Jag är inte alls trött, tvärtom har jag en orolig energi som söker utlopp - har faktiskt börjat motionera mycket mera och huset har jag fått rett upp nästan helt (kallvinden är ett projekt jag inte helt orkar slutföra i höst). Trots att jag klagat över att tid och ork inte funnits tidigare för skrivande, till exempel, saknas nu grunden, på sätt och vis, för att jag ska jobba här hemma. Jag gjorde det ju för att samtidigt kunna sköta mamma. Nu är jag bara ensam hemma. Med mina nervösa tankar. Men, men, kan inte annat än andas djupt, kanske gå ut på länk emellan, ta en dag i sänder och lita på att det blir som det blir och i slutändan så blir det bra. Min uppgift är att ta mig igenom min orolighet och mållöshet, vänta på riktningen som säkert småningom visar sig.

För trots att jag inte har det helt lätt med mig själv mellan varven just nu, så känner jag mig ändå levande och att jag rör mig framåt. Och det är viktigt!

En annan syn på en hemsk händelse

Jag får regelbundet mail med översatta kanaliserade meddelanden - här är ett som verkligen kändes viktigt. En förklaring och något positivt med händelserna i Norge (som hände samma dag min mamma begravdes - jag har haft svårt att alls ta till mig det, hade tillräckligt med min egen sorg).


Mestarit, voitteko kertoa meille jotain siitä nuoresta miehestä, joka 22.7.2011 räjäytti pommin Oslossa ja sitten meni tappamaan lähes 80 nuorta ihmistä kylmäverisessä ampumisvimmassaan? Mikä tämän kammottavan tapahtuman henkinen tausta on? -Lisbeht, Norja
Vastaus:
Jokainen sielu ihmiskehossa maaplaneetalla on oppimassa. Jotkut osallistuvat yksinäisiin oppitunteihin, jotka ovat sisäisiä kamppailuja, mitkä eivät oikeastaan vaikuta kehenkään heidän ympärillään, ja sitten on niitä, jotka ovat tehneet sopimuksia vaikuttaakseen suuriin ihmismassoihin - jopa koko planeettaan. Maailmanne on tällä hetkellä myllerryksessä, kun konfliktit täplittävät pintaa kuin tuhkarokko. Monien reaktiona on ollut aseistaa itsensä ja piiloutua pelon ja vihan taakse ja iskeä kenen tahansa kimppuun, joka ei ajattele samalla tavalla.

Norja on maa, jonka reaktio väkivaltaan on erilainen kuin suurimman osan maailmassanne. Siellä ei seistä omassa nurkassa huutamassa kostoa tai linnoiteta maata aseistettujen joukkojen taakse - siellä vastataan avoimuudella ja rakkaudella. Pyritään ymmärtämään, mitä voidaan tehdä uhrien auttamiseksi ja tapahtuman uusiutumisen estämiseksi. Suvaitsevaisuus ja keskustelut korvaavat nyrkkitappelut ja syytökset. Poliitikkoja voidaan lähestyä ja he todella kuuntelevat, mitä kansalla on sanottavana.

Tämä terroristi ei ollut ulkopuolelta vaan kotitekoinen. Hän kihisi kiihkoilevia uskomuksiaan sisäisesti vuosia, loi pahansuopaa manifestiaan ja rakensi näyttämön sen paljastamiselle. Hän hyökkäsi hallitusta vastaan, mitä hän piti steriilinä, ja työväenpuolueen nuoria vastaan, jotka toivottivat tervetulleeksi joukkoihinsa rodusta tai alkuperästä riippumatta kaikki, kunhan heidän aikomuksensa oli maan hyvä ja kasvu. Hän halusi kaikkien näkevän, että kaikkien mukaanottamisasenne laimentaa norjalaisen paremmuuden. Breivik halusi sytyttää Norjan jokaista vastaan, joka ei ollut täysin norjalainen, kristitty tai elitistinen. Hän ei onnistunut.

Oletko kuullut tällaisesta suunnitelmasta menneisyydessä? Näin natsit aluksi kiihottivat kansaa kehittämään "über"-rodun. Toisessa ajassa tämä juoni toimi. Toisessa maassa tämä olisi ehkä toiminut nytkin, mutta norjalaiset eivät ole sopuleita. He ovat avoimia ja antavia. Aivan kuten he ovat vastustaneet menemistä Euroopan unioniin, koska he haluavat määrätä omasta kohtalostaan, he reagoivat tähän tragediaan omalla tavallaan.

Tämän ihmisen aiheuttaman katastrofin kautta, jokainen inkarnoitunut sielu joka on tullut tietoiseksi tästä verilöylystä, on sekoittanut tämän energian oman elämänmatkaansa. Ne joiden sopimus aiheutti henkilökohtaisen yhteyden kuolemiin, ovat esittäneet pettämisen, hylkäämisen, syyllisyyden, yksinäisyyden, surun, kontrollinpuutteen ja ehdottoman rakkauden oppitunteja. Norjalaiset yhteisönä ovat liittyneet yhteen perheeksi tarkoituksena tuntea se vahvuus, mikä heillä on kansana. Ulkopuoliselle maailmalle on näytetty erilainen tapa reagoida ja prosessoida pöyristyttäviä tekoja alistumatta väkivaltaan tai kostamiseen.

Perjantain tapahtumat 22.7.2011 ovat harjoitus planeetalle. Miten ihmiset haluavat käyttää näkemäänsä ymmärtääkseen paremmin omaa tehtäväänsä tässä elämässä? Heidät on nyt altistettu "rakastavalle" tavalle käsitellä katastrofia. Käyttävätkö he tätä uutena mallina vai palaavatko he väkivaltaan kuten tavallista? Näkevätkö he, että kiihkomielinen yritys tyrkyttää omia uskomuksiaan toisille on mahdoton? Tuleeko heistä suvaitsevaisia ja kunnioittavat he toisten valitsemia polkuja? Vain aika kertoo sen.

Käyttäkää hetki kiittääksenne sieluja, jotka valitsivat osallistua tähän harjoitukseen, jotta voisitte saada täyden voiman ja vaikutuksen tästä tyrmistyttävästä tapahtumasta. He ovat tehneet teille suuren palveluksen osoittaakseen jotain, mitä ei voi ajatella, ennen kuin se koetaan. Se oli osa heidän valitsemiaan oppitunteja, joten he kiittävät myös teitä. Viettäkää jonkin aikaa tämän tapahtuman energiassa ja katsokaa, miten se resonoi kanssanne. Käykää läpi mahdollisia reaktioita eri näkökulmista ja näette, että olette osallistuneet valmistumiskurssille ihmisyydessä ja elämän oppitunneissa.

Henkimaailman mestareita kanavoinut Toni Ann Winninger ( www.mastersofthespiritworld.com)
26.7. - 2.8.2011
Vapaasti suomentanut Pirjo Laine

Time to go

Har stegring och är allmänt "borta". I går kväll fick jag föra mamma till bädden, hennes ben bär henne egentligen inte mera och jag orkar inte stiga upp flera gånger per natt för att hjälpa henne på påttstolen bredvid sängen. Natten till måndagen tappade hon balansen och blev till sist sittande bredvid sängen. Jag bad om tilläggsstyrka och orkade faktiskt lyfta henne tillbaka i sängen och som ett under hade hon inte heller speciellt ont efter äventyret. Jag ville så att hon ska kunna stanna hemma till tisdagen då hennes kusin (och några andra släktingar) skulle komma på besök. De står varandra mycket nära och jag visste att det är viktigt för båda att ännu kunna träffas - kusinen bor 1,5 timmars bilväg härifrån, så de träffas inte så ofta mera. På kvällen var hennes krafter borta och jag var tvungen att föra henne till bädden. Jag har många gånger trott det värsta under de senaste åren, men nu känns det starkare än någonsin. Tog nyss ett änglakort, fick "Time to go". Där står bland annat "Endings are merely the start of a new beginning, and we are with you through each phase and cycle..."och som tillägg:  Completion and the end of a cycle are at hand/Call upon Archangel Azrael for help with grieving and Archangel Michael for help with courage". 

Nere

I de kanaliserade texterna som jag läser varje vecka påpekas ju att vi nu bombaderas av energivåg på energivåg. Det är tröstrikt, ger en förståelse till varför varandet  kastar så mycket. En dag helt på topp, glad, energisk, positiv och sedan igen en period av att vilja helt ge upp. Byta liv med någon annan, fly, försvinna, känslor av att det inte finns något att leva för. Eftersom jag ändå i grunden är trött känns små motgångar extra hårt.

Samtidigt längtar jag helt otroligt efter en partner och de träffar jag haft, tack vare nätdejting, får mig bara tröttare. Tre dejter har jag haft, och mitt hjärta är helt oberört. Efter förra träffen kände jag mig jätteledsen och undrade om jag kanske inte ens kan bli kär i någon mera. Det är så länge sen och även om jag inte tror det, egentligen, undrar jag ändå. Medan jag vandrat vidare ensam i livet, egentligen i snart tio år nu (när jag började förhållandet med sonens far försökte jag mig på att ha ett förhållande utan starka känslor...det skulle inte vara "allvarligt"), ser jag människor runt mig som skiljer sig och direkt hittar en ny partner. Jag förstår inte hur de gör det och varför det inte lyckas för mig. Är jag redan för skadad av de upplevelser jag haft? Var kan jag hitta hjälpen att hela min tilltro till män?

 Nu just har jag en stund för mig själv, mamma är igen på sjukhus, sonen hos sin far. Jag hoppas att jag snart kommer in i en positivare period - vilket automatiskt brukar hända till sommaren. Samtidigt förstår jag inte hur jag någonsin ska orka igenom en vinter på nytt. 

Bättre tillägg

Måste skriva att efter att jobbet blev klart i dag har jag känt mig som en ny människa. "Tycker synd om mig själv och är helt slut"-typen är som bortblåst. Det var inte en jättelättnad att få jobbet klart, enbart tomt och trött, men jag hann vila hemma cirka en timma innan sonen kom och läsa om änglar och hjälpare och försöka mig på att känna på energier och nu känns det igen hur bra som helst! Jag måste bara komma ihåg det lilla ordet "nej" - och det blir lättare att komma ihåg efter mangeln de sista dagarna - jobbet fick mig inte att må bra! 

Inte så bra

"Tag mig. - Håll mig. - Smek mig sakta.
Famna mig varligt en liten stund.
Gråt ett grand -  för  så trista fakta.
Se mig med ömhet sova en blund"

Harriet Löwenhjelm

Jag håller inte på att dö som Harriet som skrev den vackra dikten. Men den senaste tiden har jag kännt mig precis så ynklig. Jag kan inte komma ihåg att jag någonsin fått gråta ut hos någon, det måste ha hänt, men jag kan inte komma ihåg det. Jag har alltid gråtit ensam. Jag vet inte om det är månen, trötthet, känslor som stiger upp till ytan nu då jag igen en gång öppnat dörren för möjligheten för en man att stiga in i mitt liv. Jag var hos ett medium i tisdags och fick många goda råd - hon sa också att hon tror en utrensning kommer som ett resultat. Kanske det är detta. Samtidigt är jag i kris med det mesta jag gör, har tappat förtroendet för mig själv med skrivandet, i företrädarskapet är jag mitt i en "case" som känslomässigt varit mycket tung för mig och allmänt känns tillvaron glädjelös, trots mina mycket större möjligheter att både motionera och träffa folk. Det är väl när det finns en inre tomhet, så hjälper det inte att söka den utifrån. Men här hemma blir det inte heller bättre. I går tänkte jag "då jag skulle ha någon att säga till: nu får du sköta allt några dagar, jag vill inte tänka på något eller göra något alls". Så det är nog delvis en utmattning också - vattkopporna och dåliga sömnen många nätter har också gjort sitt.

Också det faktum att jag nu måste säga ifrån med ett jobb - det tas för givet att man sätter ner en massa egen tid som man inte får betalt för. Nu på veckoslutet är det intensivt och det har varit fruktansvärt tungt. Samtidigt är jag så mähä att eftersom jag vet att det är svårt att hitta någon annan som gör samma som jag, så låter jag mig om och om igen övertalas att fortsätta - trots att jag redan för flera år sedan satt och grät på ett möte och sa att jag inte orkar ha det så här. "Jo visst, vi ska alla hjälpa" är så lätt att säga på ett möte, men sen när man får egna bekymmer och brådskor, då sitter jag där med det slutliga ansvaret att se till att allt blir gjort och blir klart. Det har varit roligt, men nu har det enbart varit tungt - och en besvikelse över att det inte varit det samarbete jag vill att det ska vara. Ok, den person som mest ska jobba med mig, har det också svårt fick jag veta, men den personen hade inte meddelat mig om det, jag har väntat och väntat på den personens "input". I går kväll bestämde jag mig för att jag måste få frisk luft, tog sparken, för det går inte att promenera ute, det är för halt. Ville desperat till den lilla skogsplätten som finns närmast. När jag kom till järnvägen såg jag att "vår" övergång tagits bort, det hade jag inte hört om, fast jag visste att det någon gång kommer att hända i och med VRs "renovering" av järnvägsspåret. Jag plumsade över med spark och allt, bara för att se att åkervägen på andra sidan inte heller blivit använt förutom av snöskotrar, så det gick att gå där i varje fall. Till skogen gick det inte att ta sig. Det var en deprimerande promenad, alla buskar och träd som funnits längsmed järnvägsspåret har försvunnit, det var bara öde och snö överallt. I morse då jag vaknade till strålande sol, bestämde jag mig för ta skidorna till skogen - behöver jag ens säga att skaren inte höll och eftersom det inte fanns färdigt spår, plumsade jag i några hundra meter och fick sen så lov att svänga om. Jag bor på landet, men naturen finns inte här.

I går kväll när jag tänkte att nu ska jag sätta mig ner och rasa ihop "råkade" en ortsbo komma för att få en underteckning. Hon är alltid glad och positiv och jag kunde inte hålla mig, fick berätta om min senaste date (på fredagen - en mycket mera positiv historia, och rätt rolig) och kände mig mycket bättre efteråt. Hon var änglahjälp till att riva mig ur det deprimerade tillståndet. Nu har jag också bett om hjälp av högre makter att klara av veckan som kommer. Och speciellt att klara av dagens uppgift - har väldigt nära till tårarna hela tiden, men tror att min professionalitet stiger in så att vi klarar av kraftmätningen mitt på dagen. Och sen behöver jag änglahjälp för att stå på mig och inte låta mig dras in i detta mera.

Kan tillägga att en propp gått i rummet där jag hade kaninerna - hade inte märkt att de kommit åt bandspelarsladden, så det sa "poff" och luktade bränt då jag kopplade i den. Har inte hunnit byta. En lampa har brunnit i farstun. Har inte hunnit byta. Skulle jag sitta mindre vid datorn, skulle jag bättre komma ihåg och hinna. Men det är dit jag flyr, till Facebook och mahjong. I morse när jag skulle sätta på lugnande musik i sovrummet vägrade cd-spelaren fungera. Hittade inte felet. Det är mycket dåligt med flytet och energierna just nu, helt tydligt och klart. Behövs "rebooting".

Yr

Efter många nätters dåliga sömn känner jag mig rätt yr och icke-jordad. Har tänkt på min date - nu tror jag inte mera att han bara var ute efter ett ligg - det var mycket möda för en liten sak i så fall. Vi hade hållit sporadisk kontakt i cirka två månader, han kom 1,5 timmar med tåg, betalade vår middag - och kunde verkligen ha försökt charma mig, vilket han inte gjorde. Jag antar att vi var två rädda människor, som blivit svårt sårade tidigare och inte vågade öppna upp. Han kanske i slutet tänkte att han testar om han ändå skulle få ut något av det hela, men avfärdade mig direkt bakljusen på bilen försvann. Helt ok om han inte fann mig attraktiv, men han kunde ha skickat ett svar på mitt sms. Det visar på respektlöshet att inte kunna avsluta saker och ting på ett finkänsligt sätt. Men det är just mina rädslor - att sådana är män, de respekterar inte kvinnor och deras känslor. Vad jag önskar att jag skulle få avslutat kapitlet med sådana män.